PORTRÄTT


VAD JAG VILL

Vad jag vill är att kunna se var morgon som en stor och vit omålad väv

Där du min Herre och min Mästare är fri att dra upp linjer, välja former och skapa nytt

Tänk om du, tänk om jag, tänk om du och jag tillsammans

Kunde skapa av glädje och av gråt

I en närhet med en gnutta av distans nåt tillsammans som om gårda’n inte fanns




PETER PIEDESTAL


Som artonåring fick jag kallelsen till att bli präst

Vid tjugotre så var jag klar då var mitt liv som bäst

Allt log emot mig som ett Björngårdsvilleprogram

Och upp i predikstolen var det som jag brann


Jag var minst lika ivrig som en Solvallahäst

Kaftanen satt som gjuten, varje möte var en fest

Jag trivdes i min roll som taltrast, trivdes i min holk

Jag stod där, pastor Peter Piedestal, över allt folk


Jag sjöng i Pastorskören, hade gudstjänst i TV

Förvisso uti FS bör en pastor vara med

Jag var skolpräst på min fritid och på sjukhus likaså

Samt studiecirkelledare och jour på telefon


I sju styck kommittéer var jag sekreterare

Till Israel och Holland var jag reseledare

Och ”vik” på skolor tog jag uti Religionskunskap

En rådgivningsbyrå drev jag för kassa äktenskap


Men så en fredag var det som om hela jag fick kramp

Och på söndan vägra benen nästan bära ända fram

Vad spelar jag för spel och vad spelar jag för roll?

Mitt ego rann ifrån mig liksom vatten ur ett såll.


Jag satt i bänken, tänkte på när jag var tjugotre

Försökte repa mod i tanken på min verksamhet

Du åstadkom så mycket pastor Peter Piedestal

Din mun var full men trovärdigheten var ett skal


All ära åt min studietid, vad det som hände sen

Var viktigast i alla fall för mig och kallelsen

Jag hängde upp kaftan på kvasten uti farstubron

Och sa: Omvänd mig om du kan. Bevisa för mig tron


Men du kan inte, trots rocken, och inte jag med verksamhet

Sen skratta’  jag åt alltihop. Pris vare Gud för det

Våga stå på jorden pastor Peter Piedestal

För upp på barrikaderna är verksamheten smal




SIGNE TROGEN


Jag har suttit här och sett när snön har fallit över stan

Jag har sett när sommarvindar bjudit flaggor upp till dans

Från min bänkplats har jag sett hur vårens värme knoppat blad

Och i sjuttio höstar hur dom sen har skiftat i orange

Härifrån jag fått min utsikt och min insikt likaså

Det har blivit ett behov, ett måste, kanske också krav

Jag vill va den platsen trogen, ja så länge jag kan gå

Och jag sitter här ifrån Advent och fram till Domsöndan


Mitt barnbarn som är arton han är också troende

Men han går sällan till kyrkan och det är min stora nöd

Han betackar sig den formen utav gudsberoende

Och det skriker i mitt hjärta när han säger: Den är död

Den var menad som ett fårhus, men den föll och blev en bur

Friheten finns utanför. Han leder dig. Var fri!

Om man har den gode herden, säg, vad ska man då med mur?

Och för mig är kyrkans frihet som en håv att hamna i.


Jag tyckte kanske att hans åsikt var lite banal

För hur visste han på arton om hur kyrkan varit tänkt?

En dag sa han: Det står väl nåt om mott och nåt om mal

Samlen eder icke skatter uti eran bänk

Vi skrattade tillsammans och jag sa: Det där var dumt

Du chockerar mig med åsikter om något du ej vet

Men när sedan jag blev ensam satt i halsen som en klump

Tänk om han haft rätt, min unge spjuver till profet


Jag har suttit här och njutit alla vackra söndagstal

Och i varje strängmusiksång har jag kunnat gnola med

Men ibland har tanken fört mig dit till dom i Öfvre Sal

Hur vi låst vår dörr för världen med vår form och fromma sed

Jag älskar djupt min kyrka, varje möte som den gett

Och jag tror att det kan födas något storartat ur den

Här har jag valt en boplats för dom böner jag har bett

Och på söndag, om jag lever, finns jag här på plats igen




CHRISTIAN O. TROGEN


Föräldrarna hade nog hög ambition

När Christian dom kallade mig

Och kristendom gav dom i näpen portion

När det liksom passade sig

Det var som examen med väldigt ståhej

Den pingstdag som jag konfirmerade mig

Och farmor var med

Hon gav mig ett ur i dubblé


Jag var intresserad och jag trodde väl

Jag var hyfsad och kyrklig, stabil, social

Sen kom då gymnasiet och en lördagkväll

Så fick jag ta ställning och göra mitt val

Där fanns traditionen och allt som den jag

Och provokationen jag lockats av

Hur skulle jag gå?

På vilket ben skulle jag stå?


För helst ville jag ha ryggen helt fri

Men säg vad är fel och säg vad är rätt?

Jag valde det ena, men som garanti

Behöll jag det andra att ha till reträtt

Till kompisar sa jag: Gud, han är strunt

Till farmor att världsliga nöjet är tunt

Diplomatiskt? Javisst,

Men himmel så torftigt och trist

Diplomatiskt? Javisst,

Men himmel så torftigt och


Tristian O. Trogen

En tjänsteman vid plogen

Men målare med pincett

Jag är som en snipa

som drivs vind för våg

Visst ville jag gripa

Att vackert jag såg

Men jag hinner ej skänka och hinner ej ge

Mig tid och mig hän och mig själv för att se

Det vackra som fanns

Det vackraste som nog var hans


Mitt liv blev en dragkamp och repet var jag

Och lögnerna tvinnade sig

Men Sanningen kom mitt i kaoset en dag

Rätt bryskt och befriade mig

Jag sökte förvandla det bästa jag haft,

Mitt liv till en fästning, försvarad med kraft

Befrielsen blev

En utmaning: Människa lev!


Att vara som människor väntat och tyckt

Är malltänkandets idé

Visst kan det i ängsliga stunder va tryggt

Med en lögnernas lojalitet

Men jag vet jag har ingen att skämmas inför

Jag vet vad jag vill och jag vet vad jag gör

Jag vet var jag står

Jag vet varthän Sanningen går


Visst blåser det kyligt och visst drar det kallt

Emellanåt somliga dar

Men kärleken tvingar mig att vara salt

I världen och ej i ett kar

Jag vill vara prins intill hans fotapall

Men också en åsna i torftiga stall

En hjälpande hand

En rebell om det fordras ibland

En hjälpande hand

En rebell om det fordras


Christian O. Trogen

Äntligen mogen

Har funnit sitt livs instrument

Jag bärs som ett segel

Jag drivs våg för vind

Jag fann livets regel

En gläntande grind

Och jag ber dig, min Herre, att hjälpa mig ge

Mig tid och mig hän och mig själv för att se

Den kärlek som nämns

Vid ditt namn som är helt utan gräns




TURE TRANEBRANT


Ursäkta mig, mitt namn är Ture, Ture Tranebrant

Jag kom till kyrkan hösten sextiosju

Jag kom för att jag sökte en gemenskap, det är sant

Och med pastor Piedestal så blev jag du

Min fru hon gick ifrån mig då på våren samma år

Ett misslyckat kapitel i mitt liv

Och sommaren blev hetsigt varm och outsägligt svår

Men hösten kom med hopp om en ny giv

Jag gick på varje möte och var förmiddagsgudstjänst

Och fyllde liksom vatten i min spann

Var gång när jag var uppåt, liksom när det var som sämst

Så kände jag gemenskapen som brann


Dom visade intresse för mitt arbete och namn

Och fråga’  om jag medlem ville bli

Men jag behövde mer än handslag. Vad jag sökte var en famn

Men dom och jag blev aldrig något ”Vi”

Jag ville ju så mycket. Jag ville veta hur det var,

Ville ta mitt ansvar, ville ta min del

Men aldrig någon frågat mig och här jag sitter kvar

Som hösten sextiosju fast mera stel

Och skulle någon fråga mig om nån insats idag

Så skulle jag helt säkert svara Nej

För var jag svag då så är jag ännu mer svag idag

Och jag räknar inte med att nån ser mig


Idag på sjätte bänken sitter Ture Tranebrant

Anonym som luft och cellofan

Ibland så kallar jag mig själv för Herr Transparant

För vem har märkt mig hela långa dan

Jag känner varje nacke i den kyrka dit jag går

Men gemenskap är nånting jag sällan känt

Visst frågar dom vid dörren varje söndag hur jag mår

Men innan jag har svarat har dom vänt

Och skulle någon fråga hur jag har det inuti

Så skulle först dom rodna, sen jag dö

För dom och jag, som sagt, vi blir visst aldrig något ”Vi”

Den hösten sextiosju var tung av snö




KRISTINA LENIN


Dom tycker nog att jag är både röd och svår och omedgörlig

Mitt yrke det är lärare, mitt namn det är Kristina Lenin

Jag ville se församlingen som något ungt och fräscht och rörligt

Men den får mig att tänka mest på mjöl och gelatin

Jag har alltid varit nyfiken, har alltid varit frågande, på hugget

Och Jesus Kristus har befriat mig från rädslan i debatt

För man måste ju få frågasätta sånt man anser fel och luddigt

Och jag blommar ej för blomnings skull i kyrkans kollonirabatt


Om sanningen ska fram så har jag knappast aldrig skördat bifall

Nej, det mesta jag har skördat är ett pinsamt samtal som stått stumt

Och ofta har jag känt mig låst och farlig och kall och ifall

Nån reagerat så har också det i många fall känts dumt

Och man vågar inte ens att skämta om kyrkans förlorade ansvar

Men inget är så allvarligt så att det inte tål ett skämt

För gör det inte det så är det inte ens värt att ta på allvar

Nej, så har det alltid varit och så kommer det att va jämt


Och jag minns att när jag gick och läste såg jag kyrkan som ett ägg

Som förpackning och som form så var den snudd på genial

För att komma den på livet fick man krossa skalets vägg

Men vi dömer och bedömer den på stämplar och på form och skal


Sen börja det att hetta till i slutet utav sextitalet

Och man började att närma sig det som jag kallar ”Kallets verklighet”

Vi gnugga’  oss i ögonen när vi såg vad som fanns under skalet

Jag börja’  andas vårluft och jag börja’  andas medvetenhet

Och sanningen den drev oss ut till utspel och paroller

Vi knöt nävarna för både Vietnam och Tjeckoslovakien

Och i krav på en ny livsstil våga’  vi att bryta gamla roller

Och rättvisans och fredens sak den blev våran sak igen


I Jesusrörelsen kom också Andens glädje in i kampen

Och Jesus som person och gud fördjupade vårt engagemang

Men alltför tidigt glömdes den socialt kristna avstampen

Och vi lät oss anpassas i räta led och vana arrangemang

Men jag tror på både Gud och kyrkan och jag tror lovsången

Jag vet att Kristus är min frälsare, han är mitt allt och mitt liv

Och jag tror också att Anden är den frihetsnyckel som för fången

Befriar till att fria och ge oss livets nya perspektiv


Jag ville skrika men sitter tyst och snäll och rar uti min bänkrad

Jag ville skrika ut min längtan och mitt hopp

Res er syskon, här väntar en kampernas barrikad!

Kyrkan är en pratmaskin men Kristus är en levande kropp!


Och det vore väl för sorgligt om vi kristna varje gång skulle behöva

Ett eget vietnamkrig för att liksom våga komma igång

Men i ditt liv så finns en ockupant och på den kan du öva

Det väntar dig en morgondag. Det väntar dig en frihetens sång

För frälsningens befrielse och kärlekens kamp ska aldrig tystna

Nej, den riktar sig till hela människan. Ja, ande, kropp och själ

Och det är både en upp- och utmaning för oss som kallar oss för kristna

Och du, du är ett redskap och i Kristus duger du gott och väl

Ja, du du är ett redskap och i Kristus duger du gott och väl




SAMUEL BENJAMINSSON


Var morgon är en droppe dagg till evighetens hav

Var afton när det skymmer lägger jag bekymren av


De orden har jag diktat och de har jag tejpat opp

Vid ytterdörren och de ger mig varje dag dess hopp

Jag är nog vad de kallar för en ”frikyrklig natur”

Här stäms ej klagosånger. Ni förstår nog eller hur?

Och varför ska man klaga i den nåd som Gud har gett?

Å andra sidan lidande det har jag också sett

Häromsistens på ljusbilder under en missionsgudstjänst

Och jag tänkte ”Som vi klagar kan man tro att vi har’t sämst

Nej, man ska nog vara tacksam för det goda som man fått

Jag förstår ej, mitt i nöden har vi nåden på vår lott

Och trots att en i mängden jag blott är och rätt så svag

Så skulle jag ej vilja byta bort en enda dag


För var morgon är en droppe dagg…


Jag lever här förnöjsam för jag lever i ett hopp

En tacksamhet och glädje att va del i Kristi kropp

På måndan övar kören och på tisdan Bönering

På onsdan träffas Tonår så då gör jag ingenting

På torsdagar så har vi bibelstudium i nåt hem

Och det ska nog till ett jordskred att få mig att missa dem

På fredan kör jag damer i min bil till vår systrakrets

Själv var jag med en termin där. Ja, jag knypplade faktiskt en spets

På lördan och på söndan är det möten som sig bör

Jag brukar vara kyrkvärd, det vill säga kollektör

Som ni förstår så är det här mitt liv och arvedel

Och att byta bort en enda dag det skulle kännas fel


För var morgon är en droppe dagg…




BENJAMIN


Jag har en massa bröder. Alla äldre än jag är

Och jag har en massa systrar. Och det är likadant där

Jag är alltid minst. Ja, mindre än jag kan man inte va

Jag är alltid yngst varenda liten dag


Jag är Benjaminimini

Jag är Benjaminior

Jag är alltid yngst och minst

Och jag är Benjaminimal

Jag är Benjaminimini

Jag är Benjaminior

Jag är alltid yngst och minst och minimal


Sist till maten, sist i Fia, sist till allt och veckopeng

Om det är nåt jag är först i? Ja, det är i så fall säng

Och var jag två och trettio lång och drygt en meter bred

Kallades jag ”Lillen” till och med då med


Jag är Benjaminimini…


Men en dag ska allting ändras. Upp blir ner och ner blir upp

Då ska alla köer vändas. Det ska bli en ljuvlig kupp

Då den störste blir den minste och den miste ska bli störst

Och den förste blir den siste som blir först


Jag är Benjaminimini…




LENA MODIG


Min lärare hon sa: Din ådra är verbal

Jag fick alltid sista ordet när det fördes nåt på tal

Jag var rätt oslagbar i alla sorters diskussion

I Kristendom så var jag slängd uti kvadrat

Jag älskade att se mig själv som kyrkans advokat

Min kurs jag stakat ut och den var ställd på kollision

Kamraterna dom frågade om det och det och det

Varför, i all sin dar, min Gud kunde va så nedrans sne

Att han i Edens lustgård lät plantera träd åt kunskapen

Vars frukter inte alls var ämnade åt människorna, men

Han som visste allt han kände också väl till deras fall

Långt innan. Ändå lät han det planteras där i alla fall

Uttryck för hans grymma lek

Erkänn att det osar svek!

Kärlekslös provokation!

Saknar all rim och reson!


Att alltid ha ett svar och alltid nåt att ge

Att alltid veta in och ut och veta hur det är

Har varit min passion, min strävan och mitt enda mål

Jag såg det som ett fall, ett oändligt nederlag

Den dag som jag förstod att den frågande var jag

Mitt korsord det var luft. Mitt hjärta det var byggt av stål

Föräldrarna dom påpeka’ att då och då och då

Var inte Gud så särskilt mycket att saligt lita på

Han hade visat sig rätt lomhörd när dom stod där med sitt rop

Och bönesvaren som dom väntat på, dom svek dom allihop

Men jag tog sats med munnen full av argumentation

Och med en ordkaskad försökte jag att visa dom på tron

Men dom, dom hörde inte på

Jag såg dom som två strutsar då

Som körde huvet ner i jord

Och sökte skydd för mina ord


Sen blev det som det blev för något hade hänt

Och plötsligt tog dom slut alla svar och argument

Jag sa: Förlåt. Vem vet, den strutsen kanske det är jag

Jag gömmer mig i ord liksom strutsen i sin sand

Men jag har inget facit. Svaret det är bara han

Och då, paradoxalt, min styrka blev att vara svag

Det är alla dina frågor, alla svar som ingen vet

Som gör kristendom till kristendom och Gud till vad han är

Kan du tänka dig den människa som inga frågor har?

Ja, vad hade hon att söka om hon hade alla svar

Sanningen har kallat mig. Jag söker trevande

Att våga vara öppen och att våga vara levande

I mitt tvivel, som jag är

I min tro, o Fader bär

Mig att tjäna här och nu

Sanningen jag tror är du




VAR INTE RÄDD


Kristendom är inte bara tankar man tänkt

Idéer och ord som bara föddes en dag

Kyrkan är ej korset som i halskedjan blänkt

Men människor levande som du och jag

Visst blir det ibland i våra repliker

Nån släng av nåt uråldrigt språk

Men ingen ska tro att vi är reliker

Eller minnen från nån utdöd epok


Var inte rädd. Minns du är räddad

Lås ej din dörr. Minns du är fri

Släck ej ditt ljus. Minns du är lysande

Och sån som du är kan du bara bli


En kristen är ingen levande fossil

Som lever här på minnen ifrån fornstora dar

Nej, kristen är den som går en andra mil

För kärlekens skull i det ansvar han har

Dom gånger du hamnat i bakvattnets älv

Och känner hur du driver mot förtvivlans hav

Försök inte att ta livtag på dig själv

Eller ge dig konstgjord andning som du inte klarar av


Var inte rädd…


Vi samlar inom oss som vore det smycken

Den kärlek och sanning och frälsning vi fann

Men trots alla skatter när man samlar intrycken

Står det ändå klart: Vi behöver varann


Var inte rädd…





LAS.html