DEN FINASTE AV RESOR



ALLTID FINNS DET VIND


Hon byggdes först för fiske

Det var en ljuvlig tid

Och, gosse, vilka fångster vi tog hem

Visst tog vi också risker

Men med rorsmannen bredvid

Så var det inte nån som tänkte uppå dem


Vi hölls i mindre vatten

Men för oss så var det stort

Kring Genesaret och sedan längs Jordan

På seglets duk så satt den

Symbol vi hade gjort

Det var en fiskare, ett vatten och ett garn


Visst fanns det dom som ruskade på huvet när vi for

Besättningen var liten men gemenskapen var stor

Och alltid finns det vind för den som tror


Vår drivkraft var vår vilja

Ett vågspel var vår lott

Du vet ”En för alla och alla för en”

Och ingen kan mig skilja

Ifrån det som var så gott

Och vad jag önskar mig dom tiderna igen


”På djupet” kom en order

På djupet lägg nu ut

Och vi synade vårt segel och vårt nät

Och tro mig, men vi får där

Mera än vi fått förut

Vi var så lyckliga så några av oss grät


Visst fanns det dom som ruskade…


Hon är väl knappast smäcker

Men allt är ack så fint

Hon lever mitt i allt på något sätt

Och durk och mast och däck är

Rejält och genuint

Hon är det vackraste jag någonsin har sett


Du tycker hon är sliten

Av spår som tiden satt

Men hon går så stolt i vinden käre vän

Hos henne är jag liten

Och jag känner alltid att

Jag älskade dig då, det gör jag än


Visst fanns det dom som ruskade…




VATTENBRYNET


En dag vid vattenbrynet barfota vi går

Och sju steg bakom oss tar havet våra spår

Kan vågor klockan? Vet vågor tid?

Hur långt är det till horisonten ända dit?

Du har så många frågor


Ge mig bara lite tid

Ett par år eller så

Så ska jag säga dig

Vart vinden ligger på


En dag vid vattenbrynet går vi hand i hand

En fot i havet och en fot på land

Den våg som var här nyss har den va’tt här förr?

Finns nånstans i himlen en öppning eller dörr?

Du har så många frågor


Ge mig bara lite tid…




NÅGON HAR SPILLT KAFFE (PÅ DIN AXEL NÅGON GÅNG)


Du verkar inte slagen, du verkar bara trött

Ditt ansikte är vackert. Ja, nästan lite sött

Och inget verkar brutet och inte har du blött

Det verkar bara vara ramen som är lite stött


Någon har spillt kaffe på din axel någon gång

Och någon har va’tt hårdhänt mot ett hörn i din kartong

Men annars är det dåligt med skavanker som jag ser

För hur jag letar kan jag inte hitta några fler


Du köptes av barmhärtighet från en antikaffär

För det kändes lite smågenant att se dig hänga där

Du kostade en femtilapp, eller var det femtifem

Men jag sa ”Tjugo kronor” till min fru när jag kom hem


Där ligger slagne vandraren, där står en samarit

Långt bort går prästen. Bakom honom traskar en levit

Visst var det ett impulsköp som jag gjorde i all hast

Men det är ändå nåt med bilden som biter sig fast


Är det kanske stillhet eller murrighet av färg?

Vad tänkte du som målat det, du Julius Kronberg?

Du Kronberg, jag som tänkt mig blod och våld i en sån plansch

Du har målat ett stilleben mot en himmel i orange


Du köptes av barmhärtighet…


På Kristendomslektioner någon stans här i vår bygd

Så sa väl någon fröken: ”Barn, barmhärtighet är dygd

Det är ej de stora gesterna som gör barmhärtighet

Nej, det största undret är att kunna se en möjlighet


Du köptes av barmhärtighet…




KRAMFORS


Jag kallas för ”Kramfors” och har alltid gjort

Det var far min som kom därifrån

Han finns på ett foto, ett gulnande kort

Inramat invid telefon


Direktörn drog historien igår i sitt tal

När han tacka för åren som gått

Sedan fick jag en guldklocka, typ digital,

Som sen jag fått den på armen har stått


Jag är mänska som du med fel och förtjänster

Som känner mig ensam och trött

Jag är mänska som du med mitt hjärta åt vänster

Och blod som pulserar rött

Jag är mänska som du jag har valt jag har vrakat

Och ratat det mesta av allt

Jag är mänska som du men den kärlek jag saknat

Den blåser omkring mig så kallt


Jag tog hand om min mamma och gjorde det väl

Sen min pappa gick bort fyrtiotett

Och den tid som blev över den slog jag ihjäl

Med en Pommac och en påse konfekt

Visst gick jag på fotboll och bandy ibland

Och visst drömde jag också om bil

Men nu sitter jag här med mitt facit i hand

En kopp kaffe, en tallrik med fil


Jag är mänska som du…


Filens sista förbrukningsdag den var igår

Liksom min, konstaterar jag kallt

Och man säger att tiden ska läka ens sår

Men hos mig har den bränt som ett salt

Den har runnit ur händerna som ljummet vax

Liksom smält som en solvarm klick smör

Och idag när det äntligen kunde va dags

Har jag inget att leva för


Jag är mänska som du…




FRIDENS PENSIONAT


Det finns en glädje som är starkare än sorgen

Med den ska vi trösta dom som gråter

Det finns en frihet som är starkare än galler

Med den ska vi kämpa för en fred


Det finns en rikedom vackrare än stjärnor

Och den ska vi finna i vårt hjärta

Det finns en vänskap, vackrare än livet

Och den ska vi finna här hos Gud


Det finns ett liv som är starkare än döden

Och det ska vi finna i vår kärlek

Det finns en tro som är starkare än orden

Och den ska vi finna i vårt liv


Det finns ett Fridens Pensionat nånstans långt borta

Långt bortom vindarna och ängarna och haven

Fast vi ej ser Gud så finns han ändå nära

För i vårt hjärta finns ett Fridens Pensionat




JÖNSSONS ADVENT


Så rullar tåget in på perrongen

Som i en sliten SF-journal

Barnakören var beredda med sången

Och disponenten han stod redo med sitt tal


Och där var blommor och vimplar och fanor

Och där var skokräm och nysnutna barn

Och en mässingsorkester med anor

Från hotellets alla fornstora dar


Men Jönssons från idyllens bakgård

Fick ej plats i välkomstkommittén

Dom stod och tryckte på andra sidan spåret

Som kråkor på spetiga ben

Dom stod där och huttra i skuggan

Medan dom andra verka bada i sol

Men dom förstod att när pastorn snöt sig

Så var det självaste hanen som gol


Så rullar tåget in på perrongen

Som i en sliten SF-journal

Barnakören var beredda med sången

Och disponenten han stod redo med sitt tal


Och där var samhällets rödaste matta

Som rullats fram till den stora entrén

Och alla gångarna som stinsen hade krattat

Till stationen som var putsad och ren


Med en tröttsam suck stannar tåget

Rök och damm drar i vinden förbi

Och dirigenten han säger ”Ett, två, tre, fyr”

Och mässingsorkestern tar i

I luften flämtar förväntan

Var sekund känns som minst en minut

Och äntligen öppnas så dörren

Och … konduktören … kommer ut


Där sprack en illusion på perrongen

Som i en sliten SF-journal

Barnakören kom av sig i sången

Och disponenten han tappade trå’n


Men konduktören han sträckte på sig

Han bugade och han gjorde honnör

”Ja, det är faktiskt inte varje dag man får sig

Ett tal med orkester ock kör


Tack det var vänligt av er

Med all denna pompa och ståt

Men det är bara jag som ska av här

Och en till … fast han gick visst ditåt

Han var liten och bräcklig och sliten

Ej som ni om ni rätt mig förstår

Och han platsa nog knappt i eliten

Och ni ser själv på vilken sida han står”


Så rullar tåget bort från perrongen

Som i en sliten SF-journal

Barnakören dom strunta i sången

Och disponenten gjorde dito i sitt tal


Men när röken hade lagt sig och dammet

Och välkomstkommittén gått därifrån

Då sa en man ”Ni är mitt folk nu är jag framme”

Och Jönssons ropa ”Hosianna, Davids Son!”




VISA I VRESIG VIND


Tänk jag har så länge sökt

Eller åtminstone försökt

Och som jag försökt att låta bli

Sjas med dig och bort med ditt

Det här är jag, det här är mitt

Låt mig känna jag är fri


Men när tiderna blir hårda

Och när vresig är var vind

Då är du lika nära som en droppe på min kind

Ja, när tiderna blir hårda

Och när vresig är var vind

Då är det skönt att veta att trots allt så är jag din


Du var värmen varje gång jag frös

Du var alltid pinsamt generös

Jag stod alltid luspank inför dig

Är du alltid stark och rejäl?

Vet du, kanske styrkan din den är

Att du är svag för mig


För när tiderna blir hårda…




TILL DIN BLOMSTRANDE ÄNG


Du har aldrig begärt av mig att jag ska skriva kärlekssånger

Du har aldrig begärt av mig att jag ska måla ditt porträtt

Du har aldrig begärt av mig att jag i ångest, skuld och ånger

Jämt ska veta vad som är riktigt och alltid tro det som är rätt


Får jag hålla din hand

Får jag kalla dig vän

Får jag dela ditt ord och din tro

Får jag komma ibland

Till din blomstrande äng

Där ett frö av förlåtelse gror


Jag har aldrig begärt av dig att du för mig ska gå på vatten

Jag har aldrig begärt av dig att du ska göra det till vin

Jag har aldrig begärt av dig att du ska tända ljus om natten

Nej det enda jag har bett om är att få tro att jag är din


Får jag hålla din hand…




AFTONPSALM


Låt mig spänna bönens vinge

Himlen är så hög ikväll

Friden svävar över jorden

Viskande vid varje tjäll


Bortom skogen, bortom bergen

Upp mot aftonskyn det hörs

Som ett stilla sus av vingar

Som av längtan uppåt förs


I Betania när kvällen

Bringar doft från ros och slån

Vill i afton tyst jag möta

Timmermannens store son


Mästare, jag ser dig komma

Outsägligt rik och skön

Får jag röra vid din mantel

Men mitt hjärtas tysta bön

(Text Pälle Näver)




DEN FINASTE AV RESOR


Så satt han där vid stranden

Med ryggen mot ett träd

Med vinglaset i handen

Och brödbiten i knät

Vid fötterna så låg där ett nyknutet nät


Det har det är den finaste av resor

Det här det är den finaste av resor


”Min entré var lite lantlig

Den dag jag gick ombord

Min tro den var ofantlig

Men så lite jag förstod

Jag lyssna’  till dom äldre och jag trodde varje ord


Det här det är den finaste…


Den första av seglatser

Var som vårens första bäck

Jag gladdes åt strapatser

Så ung och äppelkäck

Men sällan, sedan dess, jag kunnat sola mig på däck


Det här det är den finaste…


Jag har sjungit lovets sånger

När andan fallit på

Men lika många gånger

Och det måste du förstå

Har jag gråtit min  förtvivlan inför ingen i min vrå


Det här det är den finaste…


Det skymmer emot natten men kvällen den är min

För snart på Livets vatten

Förs jag i himlen in”

Sen ler han och han säger ”Tack för bröd och tack för vin”


Det här det är den finaste…







LAS.html